Dags att baka tårta

Idag blev det en uteritt på Dustypojken! Red den vanliga rundan, som först är på en lång väg (efter en vägbom så det är ingen trafik där) och sen är sista biten genom lite skog innan kommer ut vid stallet. Idag skippade jag thermobyxorna för att det inte kändes så kallt, och det var nog bra att jag gjorde det för varm blev jag ändå. Började såklart med att skritta länge, och försökte få fram honom ordentligt för skänkeln. Sen när jag skulle trava så var han seg i början, ville liksom inte riktigt gå fram, men sen när jag fick fram honom så kändes det jättebra. Det var ett litet snötäcke på vägen, inte djupt alls men lagom för att det skulle vara bra fäste så att man inte behövde vara rädd för att halka.

Dusty väntar snällt i hagen

Sen galopperade vi också och då vaknade han till liv ;) Åh jag älskar våra galopper, det är så himla kul! Dusty känns så trygg att rida, jag "vet" att han inte sticker eller så, det går alltid att stanna när jag vill haha ;)

Nåväl, stället där vi alltid rider in i skogen på hemväg lyckades jag såklart missa... När det var ett litet träd som blockerade vägen så insåg jag att jag visst ridit förbi en aning. Dusty var lite spänd av trädet och när han nosade på det ryckte han till när han nuddade det, som hästar ofta gör när de undersöker något som kanske är farligt. Sen insåg han att det var ätbart och tog en tugga bestående av ett par spröda kvistar.

Nåväl, till slut hittade vi till rätt stig. Skrittade igenom skogen och Dusty ville följa en djurstig, men då var jag lite mer vaken så vi slapp rida fel en gång till. Sen efter det skogspartiet så är det som ett litet fält där det är rätt så öppet (kolla på bilden). Där skrittade vi på långa tyglar. Plötsligt fick Dusty syn på något läskigt i skogen och kastade sig åt sidan... plötsligt var vi på väg åt andra hållet och jag var inte i sadeln längre :P Det var jätteskumt, kändes lite som att flyga i nån sekund och sen insåg jag att det var bara att släppa tyglarna för jag hade ingen chans att komma tillbaka i sadeln igen. Han vände verkligen på en femöring!!! Så jag dunsade ner i snön och såg Dustys rumpa skutta iväg. Jag är så glad att jag hade tur i oturen och det var mycket snö (ca 50 cm eller mer). Jag hade också säkerhetsvästen på vilket alltid känns bra när man ramlar av... den tillsammans med snön fördelade allt tryck så det kändes inte värre än att lägga sig på soffan! :D Men jag låg inte kvar länge, insåg ju att jag måste ha tag i kusen! Han hade stannat efter ca 15-20 meter, fast det kändes mycket längre eftersom det var jobbigt som tusan att pulsa genom snön. Det var säkert också därför han stannade så snart, det är väl jobbigt även för honom att pulsa.

Ute på fältet någon minut innan Dusty såg något läskigt :P

Hur som helst så gick det bra, han stod bara och tittade på mig när jag gick fram till honom. Sen lyckades jag kravla mig upp i sadeln igen (smidig som ett kylskåp..). Resten av vägen hem hade jag dock lite kortare tyglar! ;) När jag kommit till stallet igen kollade jag så att benen inte var svullna eller skadade men han såg lika fin ut som vanligt så det var bara ut i hagen och fram med lunchhöet som gällde.

Ajuste beviset på att jag är fotograf i ryggmärgen måste nog vara att min första instinkt när han sprang iväg var att ta fram kameran och fotografera för att han såg så rolig ut när han skuttade iväg. Haha :)

/Emma